Magnus Kronberg

Introduktion

Jag målar för att utforska, för att hitta lösningar och balans.

Jag målar i stort sett bara abstrakt, jag gillar hur det till synes enkla kan vara så tilltalande. Jag kan stirra i timmar på ett abstrakt verk av Gerhard Richter, jag förstår det inte, men ändå känns det rätt. Eller Olle Baertlings trianglar, ”enkla”, men ändå eleganta.

Hur många matcher behöver arrangören anordna i en tennisturnering med 128 spelare? Som tekniker ställer man snabbt upp en formel och räknar ut det, konst är att tänka att för att kora en vinnare måste 127 spelare ha förlorat varsin match, alltså är svaret 127. Den enkla lösningen är oftast vackrast, det verkar gälla i såväl konst, design som teknik.

I arbetslivet kommer "det känns rätt" väldigt sällan att accepteras som svar, men inom konsten kan det vara en närmast självklarhet.

”Dropp-målning” var bland det första jag provade själv, det verkade på ytan så ”enkelt” men någonstans när jag tömde min 20:e burk färg började det sjunka in hur komplex den tekniken verkligen är. Den där känslan att det bara är ”rätt” som man kan få av en Jackson Pollock lös envist med sin frånvaro.

Det var i gråskalan jag ibland tyckte mig ana en ljusning, men de grå färgerna kändes samtidigt ofta lite svaga på de stora vita ytorna. För att lyfta det grå började jag experimentera med att lägga till en kontur. Detta väckte nog teknikern i mig också, hur sätter man en kontur på nått så slumpmässigt som droppande färg? Googlade självklart svaret, men hittade ingen vettig lösning. Har testat många alternativ och tycker mig ha hittat en som funkar.

Kontakt

info@magnuskronberg.com